Lucka 7

Här kommer början på en berättelse i tre delar ... fortsättning följer imorgon.

En förbjuden plats

Bilarna kryper fram. Alla ska hem från jobbet och det är lång kö över bron. Någon tutar ilsket och gasar så att däcken tjuter i asfalten. Det luktar fränt av bränt gummi. Bron sträcker sig som en ljusgrön båge över älven och vattnet under är isande blått. Vågornas vita skum påminner om svanar. Arga svanar som slåss med varandra. De klara färgerna får raden av gigantiska oljecisterner att se gråare ut än de är i verkligheten. Fjärrvärmeverkets skorsten sträcker sig upp mot molnen och bilarna ser små ut när de sakta kör förbi avfarten ner till hamnen. Eftermiddagssolen gör skuggorna långa och mörka och den kyliga vinden bär med sig en kväljande stank av olja och avlopp.

Det var längesedan den här vägen asfalterades. Den är smal och stenig och kantas av knaggliga granitblock. Det skulle vara livsfarligt att köra ner med moppen i en av de stora groparna. Speciellt när man skjutsar. En hög grind med taggtråd längst upp spärrar vägen. Men grinden är inte låst, den glider gnisslande upp när man knuffar på den. Avloppslukten känns tydligare nu och det påminner om den ruttna stanken på skolans toalett efter en helg. När ingen har varit där och spolat på ett tag.

Där ligger ett långt hus. Det ser ut att vara ovanligt lågt i tak, men det kanske bara är husets längd som förvirrar. Utanför ligger fem stora bassänger på rad och när mopedknattret tystar hörs vattnet droppa, strila och forsa. Måsarna skränar och ljudet ekar mellan cisternerna. Fåglarna gör störtdykningar ner mot bassängerna. Kan det verkligen finnas något att äta där?

Utanför det långa huset ligger ett stort järngaller fastgjutet i marken. Under gallret forsar vattnet fram genom en grov sil innan det rinner vidare in under byggnaden. Vattnet är smutsigt och silen är geggig av brungrått slam. Det har fastnat öronpinnar och plastpåsar i silens hål.

Det står en ensam bil parkerad utanför ett tvåvåningshus. Det måste vara kontoret. En lampa lyser upp ett av rummen men resten av fönstren påminner om tomma stirrande ögon. Konstigt, på ett sådant här ställe måste väl folk jobba dygnet runt. Och grinden var ju öppen.

– Jag vill åka hem, säger Edwin och plockar med vindjackans dragkedja.
– Skärp dig, vi kan ju inte sticka nu när vi kommit så här långt, svarar Jakob och hänger hjälmen på mopedens styre. Av rutin rufsar han till håret för att bli av med hjälmfrissan.
– Men jag tycker att det är läskigt här. Och det luktar illa.
– Vill du inte ha tillbaka dit legomonster, eller? Vi kollar om det ligger något i bassängerna.