Två ljus i adventsljusstaken och sju kräkhinkar tömda. Vad jag än sa om att vi hållit oss friska i höst, så glöm det! Än så länge är det storebror som är magsjuk. Pappan är och bunkrar blåbärssoppa och riskakor.
Vad passar då bättre än lite lyrik ...?
Här är min januari-text i kommunens almanackan och den beskriver min känsla av naturreservatet Svängehallar-Fjärehals i Kungsbacka.
Oändliga nyanser av grått
Jag klättrar över stengärdsgården.
Ser sovande strandängar och ensamma klippor.
Hav möter himmel i oändliga nyanser av grått.
En vinterblek sol, försiktig bakom molnen.
Fräsande vågor spolar upp tång i röda ruskor.
Jag känner på vattnet. Klart, kallt och märkligt doftlöst.
Räfflor i grå granit. Ett ådrat berg med mjuka dalar.
En rundslipad sten känns len i handen.
Låga knotiga tallar med kronor som hukar i vinden.
Kurviga stammar erbjuder en sittplats i lä.
Kalla fingrar mot en rykande mugg.
Kaffet värmer, kroppen slappnar av.
Jag ser parabolerna. Kritvita mot allt det grå.
Stora öron mot rymden – vad lyssnar de egentligen på?
Själv har jag vintervassens rassel i mina öron,
när jag packar ner termosen och går hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar