Skolbarn

Två dagar, två möten i skolan. Det ena var storebrors utvecklingssamtal. Intressant att prata med hans nya lärare. Eftersom storebror går själv till sitt klassarum när man (oftast maken!) lämnar Malin, har jag faktiskt inte träffat henne alls. Storebror gillar inte den här typen av möten, han tycker inte om att prata om sig själv. Men jag tyckte att det kändes bra. Nu vet jag i varje fall hur de sitter i klassrummet, att storebror tillhör gruppen som ska hålla snyggt på golvet och att de just nu jobbar med rymden. Vad jag redan märkt är att de hårdsatsar på lästräning i början av andra klass med läsprojekt och läsläxa varje vecka. Just läsningen går bra för storebror. Riktigt bra faktiskt. Det är häftigt att se honom plocka upp böcker och sitta och läsa för sig själv.

En som inte läser själv är Malin. Och det behöver man ju inte kunna i småettan heller. Men det går bra för henne. Jag hade möte med elevassistenten idag och lämnade över en del träningsmaterial. Visst tar det längre tid för Malin att förstå övningarna och hon behöver höra dem och försöka många gånger. Men hon vill verkligen! Och hon ställer sig på led när de ska gå in på morgonen, lämnar kontaktboken och hänger upp sin ryggsäck på stolen, sitter med och lyssnar, tvekar inte att försöka, hämtar maten själv, säger "tack" när hon har ätit, tar på sig kläderna med lite hjälp och går ut på gården och hittar på något att leka - själv eller i sällskap. Det känns underbart! Dessutom går hon på toa däremellan och oftast oftast lyckas även det.

Fina skolbarn, måste jag säga!

Föräldramöten

Det här är veckan för föräldramöten. I tisdags var det möte i Malins klass och idag i storebrors. På föräldramötet i tisdags höll jag en dragning om vad Downs syndrom är och hur vi jobbar extra med Malin. Jag brukar inte ha några bekymmer med att tala inför folk, men det här tillfället gjorde mig supernervös av någon anledning. Kanske var det den spända stämningen som ofta blir när många inte känner varandra eller att jag så gärna ville ge en rättvisande bild. Det gick okej ändå, även om jag kanske inte fick fram mina bästa formuleringar den här gången.

Efter mötet pratade jag kort med Malins elevassistent och lärare och det är en stor lättnad att höra hur bra det funkar!!! Malin är fokuserad och lyssnar på samlingarna och hon vill absolut arbeta med samma saker som de övriga barnen på lektionerna. Rutinerna funkar fint och det är få tillfällen då assistenten gått undan med Malin för att hon varit ofokuserad. Men nu ska vi dra igång "jobbarstunderna", det vill säga Malins en-till-en-träning, då hon faktiskt ska gå till ett eget rum och jobba med elevassistenten. Det är en fortsättning på språkträningen som vi jobbat med under hela förskoletiden och just nu är det fokus på språkljuden.

Men jag har haft fler möten ... Idag träffade jag resursen på fritids för att höra hur det funkar där och ta upp frågan om att filma Malin och resursen för min egen utbildning i Karlstadmodellen. Kort sagt, det fungerar bra på fritids också och resursen ville vara med på filmprojektet.

Det här är även veckan då jag fått det sorgliga beskedet att en viktig person från förr gått bort alldeles för tidig.

Första skolveckan

Idag kunde pappan lämna Malin på skolan direkt på morgonen och göra ett vanligt "hej då". Hon var lite tveksam, men inte ledsen, när hon följde med elevassistenten in till samlingen. Sedan fick jag rapporten att det funkat bra hela dagen. Hon hade inte varit mer okoncentrerad än någon annan vid samlingen, hon hade varit med på noterna (!) när de hade musik, ätit bra till lunch och till och med presterat på toa. Vilken kanontjej! Jag är så stolt!

Fritidspersonalen kommer och hämtar "sina" barn på skolan för en promenad till fritidslokalen. Det har också funkat bra i veckan. Malin får gå i förväg med en personal eftersom hon har lite svårt att vänta in hela gruppen. Men det gör inget just nu eftersom hon då hinner landa lite på fritids innan alla är där.

Längre fram, när allt börjar sätta sig, får hon rätta in sig i ledet ;-). Det gäller arbetet i klassrummet också. Men det är ju inte bara Malin som behöver vänja sig vid det nya, det gäller alla barn i klassen - mer eller mindre.

Men det tar på krafterna det här. Hela familjen är jättetrött och det var på håret att Malin bröt ihop innan läggning. Men nu sover både hon och storebror. Jag ska sätta en deg för natten, sedan ska jag också sova!

PS. Tänk bara det här med toan! För två veckor sedan lyckades inte ett enda toabesök. Nu funkar det både på skolan och fritids. Hon har fortfarande blöja på sig på bortaplan, men det kanske inte dröjer så länge innan vi ta bort den helt.

Trägen vinner

Trägen vinner. Storebrors två veckor av intensivsimskola har givit utdelning i form av tre nya märken, där i varje fall två kräver simning. Det känns härligt för alla inblandade! Simskola varje dag i tar på krafterna, både för storebror och övriga familjen. Vi får inte in så mycket annat i schemat. Och schemat är väldigt tjockt just nu. Det är avslutningar, fikor, utflykter, utskolning, inskolning, möten... Samtidigt som jobbet kräver sitt. "Stress" är mitt mellannamn för tillfället.

Idag var vi på skolan och hälsade på. Alla nya plus de befintliga "småettorna" träffades tillsammans med lärarna. Före mötet kände jag att det kunde bli hur som helst för Malins del. Skulle hon vilja gå in i klassrummet? Skulle hon sitta still? Skulle vi kunna gå ifrån? Svaren blev: Ja, hon gick in. Nja, hon satt still ibland. Ja, vi kunde gå ifrån efter motstånd. Det känns som ett hyfsat facit ändå. Jag begärde ordet spontant när föräldrarna satt för sig själva och berättade lite kort om Downs syndrom. Jag ska göra en mer förberedd dragning till terminens första föräldramöte. Men jag tror att alla reagerar på något sätt inför funktionsnedsättningar och ville därför säga något. För övrigt tror jag de flesta hade nog med sig själva och sina egna barn den här stunden. Det var många "förstabarn" i klassen och då är allt så nytt med skolan. Jag kommer ihåg hur det var när storebror skulle börja...

Den här gången har vi dock andra utmaningar att jobba med. Som jag skrivit tidigare, är jag mycket nöjd med att elevassistenten går bredvid på förskolan. Jag vet inte hur det skulle gått annars. Hon var på plats i skolan idag och då fick Malin i varje fall någon hon kände igen bland alla nya ansikten. För övrigt känner jag en viss frustration och oro kring hur allt ska fungera i praktiken. Vi är vana att delta aktivt och till viss del styra Malins träning, men här blir det på ett helt annat sätt. Dessutom är många olika instanser inkopplade och jag undrar hur samarbetet ska fungera? Vem bestämmer?! Och vad har vi att säga till om? Okej, jag kan inte besvara de här frågorna ännu, jag får vänta och se hur verkligheten utkristalliserar sig. Jag ser några orosmoln, men som sagt - elevassistenten känns kanon!

Som positiv avslutning...