Sorg

Sorg. Jag är helt upp och ner. Ena stunden tittar jag på det tomma köksfönstret i huset där jag växt upp och bara gråter. Mitt hjärta värker av saknad och av ord jag aldrig fick sagt. Andra stunden pratar jag jobb med en kollega som ringt för att beklaga. Barnen finns där och gör så att jag måste tänka på vardagliga ting som middagsmat och gympapåsar. Det kommer att ta mig framåt. Men det är en tung tid och tanken på att jag nu står först i vårt raka lilla släktled är bedövande.