Idag var vi på skolan och hälsade på. Alla nya plus de befintliga "småettorna" träffades tillsammans med lärarna. Före mötet kände jag att det kunde bli hur som helst för Malins del. Skulle hon vilja gå in i klassrummet? Skulle hon sitta still? Skulle vi kunna gå ifrån? Svaren blev: Ja, hon gick in. Nja, hon satt still ibland. Ja, vi kunde gå ifrån efter motstånd. Det känns som ett hyfsat facit ändå. Jag begärde ordet spontant när föräldrarna satt för sig själva och berättade lite kort om Downs syndrom. Jag ska göra en mer förberedd dragning till terminens första föräldramöte. Men jag tror att alla reagerar på något sätt inför funktionsnedsättningar och ville därför säga något. För övrigt tror jag de flesta hade nog med sig själva och sina egna barn den här stunden. Det var många "förstabarn" i klassen och då är allt så nytt med skolan. Jag kommer ihåg hur det var när storebror skulle börja...
Den här gången har vi dock andra utmaningar att jobba med. Som jag skrivit tidigare, är jag mycket nöjd med att elevassistenten går bredvid på förskolan. Jag vet inte hur det skulle gått annars. Hon var på plats i skolan idag och då fick Malin i varje fall någon hon kände igen bland alla nya ansikten. För övrigt känner jag en viss frustration och oro kring hur allt ska fungera i praktiken. Vi är vana att delta aktivt och till viss del styra Malins träning, men här blir det på ett helt annat sätt. Dessutom är många olika instanser inkopplade och jag undrar hur samarbetet ska fungera? Vem bestämmer?! Och vad har vi att säga till om? Okej, jag kan inte besvara de här frågorna ännu, jag får vänta och se hur verkligheten utkristalliserar sig. Jag ser några orosmoln, men som sagt - elevassistenten känns kanon!
Som positiv avslutning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar