Tråkiga nyheter är egentligen en alldeles för mild beskrivning av den här situationen. Nu ska jag berätta vad som legat som en tjock, grå filt över tillvaron de senaste veckorna. Malins förskollärare ska sluta. Hon har jobbat med Malin från start och vi har utvecklat all vår kunskap kring Malins kommunikationsträning tillsammans. Exempelvis har hon varit med oss på två läger om Karlstadmodellen, pedagogiken vi språktränar efter. Dessutom är hon en väldigt viktig person i våra liv. Vi har stött och blött Malins träning och utmaningar i dryga tre år! Och vi räknade helt med att "hålla henne i handen" inför skolstarten.
Jag bröt ihop fullkomligt när jag fick reda på det här. I efterhand kan jag säga att jag blev rädd för min egen reaktion. Men jag antar att det är allt arbete jag lagt ner tillsammans med förskolan som kommer ikapp mig. Sedan är det återigen en påminnelse om att mitt barn är ett jobb för någon annan. Och vetskapen om att det här kommer hända igen är tung. Jag är också lite orolig för Malins faktiska reaktion. Det är flera personer som har försvunnit och kommer försvinna ur hennes liv, i varje fall dagligdags. Och det är jättetungt när hon frågar efter personer som jobbat med henne tidigare.
En del tycker säkert att min reaktion är överdriven. Det är ju sån´t som händer, bara gilla läget. Men vi har en annorlunda relation till dem som jobbar runt Malin. Vi måste engagera oss mycket mer där, jämfört med exempelvis storebrors skola. Därför blir vi mycket tightare. Och mer sårbara.
Naturligtvis finns det lösningar. Det gör det ju alltid. Men ibland är det svårt att se dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar