Lucka 2

Här kommer min berättelse där jag inspirerats av en gammal folksaga. Om du läst bloggen tidigare vet du vilken saga jag tänkt på, annars kanske du kan gissa?

Aldrig mera kärringstopp!

Det här är historien om en kille som heter Reine. Folk som träffar Reine brukar oftast komma ihåg hans röda krulliga hår och att han är skicklig på att trixa med snusdosan. Reine går sista året på vvs- och fastighetsprogrammet, men han hjälper gärna sin mamma i tvätteriet på eftermiddagarna. Tvätteriet heter ”Nytvättat” och ligger på nedre botten i hyreshuset där Reine och hans mamma bor. Reine brukar leverera nytvättade kläder, lakan och mattor till kunder runt om i staden. Fram tills nu har han alltid cyklat med en kärra efter sig, men bara för några dagar sedan tog han sitt efterlängtade körkort. Mamma har också väntat på att Reine ska få sitt körkort och precis investerat i en begagnad skåpbil. Den är bara ett par år gammal och har fina däck. Än så länge är den ljust grå, men mamma planerar att klistra fast Nytvättats logga på sidorna.

– Ta den här nyckeln, säger mamma. Direktör Frisk har sagt att du kan gå in genom källardörren och lägga hans mattor i hobbyrummet.
– Ok, säger Reine och lägger nyckeln bredvid mobilen i facket mellan framsätena. Sedan fortsätter han att packa skåpbilen. Förutom mattorna ska han leverera två vinterkappor till fru Ekblad och en hel back med sängkläder till vandrarhemmet. Det är en råkall dag i november och Reine drar munkjackans röda luva över huvudet.

Reine backar försiktigt ut från parkeringen. Han planerar att köra upp till villakvarteren på höjden först. Där bor både Frisk och Ekblad. Vad skönt att köra bil, tänker han, det är inte så kul att cykla upp för de backarna. När Reine närmar sig rödljuset in mot city, saktar han ner och rullar försiktigt fram. Han strular lite med kopplingen så motorn hostar till och dör. Kärringstopp, vad pinsamt! tänker Reine och kollar snabbt i backspegeln. Hoppas ingen såg mig.

Då glider en mörk skugga fram och knackar på fönstret vid förarsätet. I ögonvrån ser Reine ytterligare en mörk figur på andra sidan bilen. Reine tänker sig inte för utan vevar ner rutan.

– Och vart ska du då, min lille vän? säger den mörka skuggan. Nu ser Reine att det är en äldre kille med svart keps och mörka solglasögon. I handen håller han något som glimmar.
Reine drar efter andan.
– Jag levererar ju bara tvätt!
– Lägg av! Öppna skåpet! fräser kepskillen.
– Det är bara tvätt, jag lovar.
Nu rycker den anda mörka figuren upp dörren på passagerarsidan.
– Tror du vi är dumma, eller? ryter han. Den här killen har militärgrön keps och en plastpåse i handen.
Reine hör att den förste kepskillen sliter upp skåpbilens bakdörrar.
– Fan, det ÄR ju bara tvätt! ropar han fram till sin kompanjon.
Reine hör militärkepsen mumla något om ”lurade”. Sedan rafsar han åt sig Reines mobil och hoppar ut.

Lika snabbt som de kom är de försvunna. Reine skakar på sig. Allting känns overkligt och han fryser lite. Vad ska jag göra nu? Vägen är folktom och han har just blivit av med sin mobil. Det var kanske tur att det bara var mobilen, tänker han. Tänk om de snott morsans bil. Han skakar på sig igen och plockar fram snusdosan. Äh, jag levererar den här tvätten och ringer polisen sedan. Händerna darrar lite när han trycker upp en påse under överläppen. Men handen känns stadigare när han vrider om startnyckeln och den här gången parerar han kopplingen rätt och rullar iväg utan problem.

Direktör Frisk bor i en stor villa med vitt mexitegel. Tujahäcken utanför huset är välklippt och en skylt med ”grannsamverkan” står precis vid infarten. Reine har varit här en gång förut och levererat en överrock. Då hälsade han på direktören och han verkade vara en schysst gubbe, även om han bor här i rikekvarteren. Reine hoppar ur bilen och går runt för att hämta mattorna. Äh, jag glömde nyckel, tänker han och går tillbaka till förarhytten. Nyckeln är borta! Den ligger inte i facket mellan sätena längre. Har den ramlat ner på golvet? Reine sätter sig på huk och känner under stolarna. Ingen nyckel. Jag kollar om det är öppet. Det är det. Källardörren står faktiskt lite på glänt. Har Frisk glömt att stänga? Snurrgubbe! tänker Reine och går för att hämta den första mattan.

När han kommer tillbaka med mattrullen på axeln möter han direktör Frisk med en stor halsduk virad runt både hals och haka. Reine känner inte igen honom.
– Vilken stor halsduk du har, säger Reine
– Det är bara för att jag är förkyld, svarar direktören och nyser i armvecket.
– Men vad smal du har blivit, säger Reine.
– Jag har inte haft någon aptit på länge, svarar direktören.
– Men vilken stor kofot du har i handen, vad ska du med den till? frågar Reine.
– Det är bara för att jag ska kunna slå ner dig! ropar direktören och höjer kofoten över huvudet.

Då halkar halsduken ner och Reine ser att det är kepsmannen som klätt ut sig. De snodde nyckeln och hann hit före honom! Reine hugger tag i den långa halsduken och rycker till. Kepsmannen tappar balansen och släpper kofoten. Yes, hinner Reine tänka innan han får ett slag i bakhuvudet och dråsar i golvet. Det var militärkepsen som dök fram ur ett förråd och slog till Reine med en gummiklubba.

När Reine vaknar till liv är det fullt av poliser i rummet. Någon har lagt honom i en soffa och han känner hur huvudet dunkar mot det sträva tyget. Han ser hur ambulanspersonal bär ut direktör Frisk på bår.

– Vad har hänt? stönar Reine.
– Du har en stor bula i bakhuvudet, men du klarar dig! säger en polistjej.
– Och Frisk?
– Han är medvetslös, men det ser ut att gå vägen, säger polistjejen.
Sedan berättar hon att en granne sett den öppna källardörren och slagit larm.
– Har ni hittat min mobil?
– Här, säger en annan polis. Men ta det lugnt, din mamma är redan på väg.
Reine sjunker tillbaka mot soffkuddarna. Tankarna snurrar i huvudet. Fy, vilken dag! Men det känns faktiskt som om han haft tur ändå. Väldigt mycket tur.