En begravning

Igår begravdes min pappa. Det var en fin, ljus och personlig begravning som jag tror att han själv skulle varit nöjd med. Prästens ord kändes äkta och en vän till familjen spelade Inbjudan till Bohuslän på dragspel i kyrkan. Efter begravningsceremonin hade vi en sammankomst i församlingshemmet och även den stunden blev bra. Om man kan använda just ordet "bra" i sammanhanget.

Att jag citerar Magnus Uggla är inte vanligt men jag måste säga att dessa textrader stämmer väl överens med min känsla just nu: Fast jag fann aldrig modet till att säga adjö, trodde nog aldrig att du kunde dö. Jag har aldrig pratat med pappa om hans eventuella bortgång och även om han blivit tröttare med åren, fanns det inte i min värld att han plötsligt skulle försvinna. Men det kanske man aldrig kan föreställa sig? Mammas sjukdomsperiod varade i ungefär fem år och under den sista månaden visste vi att hon skulle dö. Lite mer förberedd var jag den gången – men smärtan är ändå densamma.

Jag hoppas att de har träffats igen på något sätt, min mamma och min pappa.

Rutin

Det är svårt att blogga nu. Jag kan inte utelämna den händelse som påverkar mig hela tiden, dag som natt. Men jag har inte heller tänkt mig en blogg om sorg. Dagarna går, vi planerar begravningen, vi gråter, vi tar hand om barnen och vi försöker leva. Det är så det måste vara. Jag gick tillbaka till jobbet idag. Det var tungt och jag var helt slut redan vid lunch. Men jag behöver rutinen, började nästan känna mig folkskygg. Det går ganska bra för barnen. Storebror ställer frågor ibland, medan Malin inte riktigt förstår att morfar har lämnat oss för alltid.

Förresten har Malin varit på sitt första barnkalas i klassen och det gladde modershjärtat mitt i sorgen.

Ibland ...

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer. (Alf Henrikson)

Sov gott lilla pappa!