En begravning

Igår begravdes min pappa. Det var en fin, ljus och personlig begravning som jag tror att han själv skulle varit nöjd med. Prästens ord kändes äkta och en vän till familjen spelade Inbjudan till Bohuslän på dragspel i kyrkan. Efter begravningsceremonin hade vi en sammankomst i församlingshemmet och även den stunden blev bra. Om man kan använda just ordet "bra" i sammanhanget.

Att jag citerar Magnus Uggla är inte vanligt men jag måste säga att dessa textrader stämmer väl överens med min känsla just nu: Fast jag fann aldrig modet till att säga adjö, trodde nog aldrig att du kunde dö. Jag har aldrig pratat med pappa om hans eventuella bortgång och även om han blivit tröttare med åren, fanns det inte i min värld att han plötsligt skulle försvinna. Men det kanske man aldrig kan föreställa sig? Mammas sjukdomsperiod varade i ungefär fem år och under den sista månaden visste vi att hon skulle dö. Lite mer förberedd var jag den gången – men smärtan är ändå densamma.

Jag hoppas att de har träffats igen på något sätt, min mamma och min pappa.

Min mamma

Igår var de 19 år sedan min mamma dog. Nu har jag snart levt lika länge utan mamma som med. Det är vemodigt och saknaden går aldrig över. Tänk om hon hade kunnat finnas här för mig nu när jag själv har blivit mamma. Jag vet att hon hade varit en fantastiskt mormor för Malin och storebror.