Luciadagen både började och slutade i tårar. Tårar av glädje och stolthet. På morgonen var det Lusse-tåg med storebrors klass. Vi var där i ottan eftersom vår familj var med i "glögg-värmar-gänget". Nu gick det inte åt så mycket av just glöggen, utan mer av kaffe och saft. Men glöggdoften piffar stämningen! Barnen var fina och duktiga på sånger och verser. Det är en stor klass - 29 barn - men jag tycker att det känns som om det finns respekt och ömhet mellan klasskamraterna. Det var mysigt att vara där och fika en stund även om det naturligtvis blir hysteriskt mycket folk med föräldrar, syskon och en och annan mormor.
I går kväll var det då dags för "reading" i finalomgången av NY TEXT! Jag träffade några vänner och vi åt på en libanesisk restaurang innan föreställningen. Maten var god och det hade varit perfekt att lugna nerverna med ett glas rött. Men jag hade bilen. Det var verkligen pirrigt! När själva föreställningen började kändes det nästan overkligt. Skådespelaren som läste min text gjorde det bättre än jag kunde tänka mig. Lite skört och sårbart, med tonåringens röst. Fint! Lite skämsigt kändes det emellanåt, men mest kände jag mig glad och rörd. Och det var skönt att ha med sig stödet från vännerna.
Min text framfördes som en monolog helt utan scenhänvisningar. Övriga texter innehöll både scenhänvisningar och repliker. Det hade säkert sin förklaring i att många av mina medtävlare jobbar eller pluggar inom teater. Förutom en, som jobbar som lärare. Läraren var äldst, men inte så många år äldre än mig, kan jag tänka. Övriga var betydligt yngre. I januari kommer jag att träffa den här gruppen igen då vi har en workshop kring texterna tillsammans med en dramaturg.
Luciadagen 2011 blev alltså en mycket känslosam historia på flera sätt. Och nu gäller det att hålla tummarna hela vägen fram till mars!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar