En rolig och tre tråkiga

Ibland suger det att vara "handikappförälder". Nu till exempel. Återkommer till detta men allra först måste jag säga att gårdagen började fantastiskt trevligt med en frukost tillsammans med maken. Det var vår firning av den 2-åriga bröllopsdagen. En god frukost utan barn.

Efter detta skulle maken åka med Malin till HAB och prova ut en cykel. Ett roligt ärende i sig, men tidsplaneringen sprack någonstans så hjälpmedelscentralen öppnade inte förrän en timma senare än tiden vi fått. Det innebar väntan (inte Malins starkaste sida) och att maken inte kunde lämna tillbaka henne på förskolan eftersom hon missade lunchen och skulle komma mitt i vilan. Alltså fick han ta ledigt hela dagen. Cykeln å sin sida verkar toppen. Den kan bland annat ställas in så att den passar Malins ringa längd, den är stabil och tramporna har ett "stopp" så att foten inte glider av. Vi får den om 5 veckor.


Dagen var inte slut med detta ... helt plötsligt och för tredje gången på ett år hotas resurpedagogen på förskolan att bytas ut mot en annan barnskötare med fler anställningsår i kommunen. Utan att se till kompetens! Jag blir så ledsen och besviken. Det blir aldrig någon arbetsro. För att inte tala om vilken arbetssituation det är för den här personen. Vi lägger så mycket tid på att diskutera, planera och tillverka träningsmaterial med två av pedagogerna på förskolan. Det är gratis kompetensutveckling för personalen och gynnar dessutom hela barngruppen. Tanken på att börja om på noll med en ny person är orimlig. Det skulle hämma Malins språkutveckling direkt. Dessutom handlar det om förtroende och tillit som byggts upp under många år. Både från Malins och vår horisont. Malin är inte heller det enda barnet i gruppen som behöver en väl inarbetad resurperson. Det här är frustrerande och vi känner oss maktlösa som föräldrar. Men sista ordet är inte sagt ännu så jag måste försöka se positivt.