Jag trodde faktiskt att jag skulla hålla i bloggandet ... men nu har det gått en månad. Vi har en förkylningsperiod i familjen. Malin värst drabbad - igen. Av denna anledning missade vi tyvärr lussefikat på hennes dagis. Det brukar vara jättemysigt med julpyssel och snack med andra föräldrar. Men däremot fick jag avnjuta Luciatåget på sonens avdelning. Det är ju "storbarnsavdelning" vi talar om nu (4-6 år). Vilket innebär riktigt tåg, utomhus i mörka eftermiddagen. Inövade sånger och versläsning. Intet öga var torrt ... i varje fall inte mina. Vad duktiga de är! Vad de har lärt sig många texter, vad de tog i! Utklädda till Lucior, tärnor, tomtar och pepparkakor. Men stjärngossar ... det verkar var helt ute!
Sedan sist kan jag berätta att vi har haft ett väldigt bra utvecklingsmöte på Malins dagis. Där pratade vi om hur inskolningen fungerade och hur allting är nu. Vi gick även igenom hur vi ska jobba med Malins enskilda träning. Hittintills har allting handlat om att få in Malin i rutinerna men nu kan de även börja med en träningsstund på dagis varje dag. Det är så härligt att pedagogerna är peppade och intresserade av att Malin ska få sin extra träning och att de jobbar på så bra för att utveckla Malin i gruppen.
Ett utvecklingsmål som sattes upp var att få de andra barnen att se Malin som en jämnbördig kompis i gruppen. Som det är nu är hon mångas "bäbis". Hon är liten till växten, hon går inte och hon pratar inte med så många ord (däremot tecken!). Det kan vara lätt att ta henne för bäbis om man är jämngammal. Men det är sådant som pedagogerna håller ögonen på och kommer att jobba med.
För övrig kom vi överens om att ha en planeringstid per månad (pedagogerna och vi föräldrar) där vi lägger upp övningar för Malins kommunikationsträning. Vi har skapat en pärm, en mall för övningarna och hjälps åt att ta fram material till de olika momenten. Det här blir kanon!
Ändå ändå har jag haft så många stunder av stress kring allt detta ... det finns så mycket att öva på och det känns som om vi måste greppa allt på direkten. Jag vet inte varför jag tänker så för jag vet ju rent intellektuellt att det blir bra om vi tar ett steg i taget. Men tanken ligger ändå där. Tänk om vi missar något - tänk om Malin skulle utvecklas bättre om vi gjorde på ett annat sätt? Detta är tankar jag vet att jag delar med många andra föräldrar till funktionshindrade barn. Men jag vet oxå att det är många som säger att man lär sig att hantera stressen med tiden. Hoppas på det!
Jag avslutar detta långa blogginlägg med att konstatera att Luciafriden har lagt sig i huset, trots snor, hosta och kraxiga röster. Golvet är bonat (nja, torkat!) och granen är inne (naken än så länge!). Jag har tittat på Dansbandskampen och kurerar mig nu med en Talisker framför datorn. Imorgon klär vi granen och käkar pepparkakor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar