Snart fyller vår flicka två år. Det är alltid speciellt med årsdagar, det är ett tillfälle att tänka tilllbaka. Tänk när jag satt där på BB i min förtvivlan över att ha fått ett barn med Downs syndrom. Ett barn som alltid skulle vara annorlunda. Jag var så orolig för allt i hennes framtid, jag vet att en av de första tankarna var att hon aldrig kommer att få barn. Helt absurt, det var en tanke jag aldrig tänkt gällande storebror. Jag tänkte på att hon kommer att bli retad, jag tänkte på att hennes storebror skulle komma i skymundan. Och vad jag grät ... Tänkt om jag hade vetat vad jag vet idag, då hade jag kunna njuta av min första tid med Malin. Jag träffade en underbar barnmorska som berättade om sina egna erfarenheter av "livet med Downs", men det var svårt att ta till sig.
Visst livet är något annorlunda, vi har nya frågor i familjen, vi tränar på saker som var självklara för storebror, vi går på fler läkarbesök, vi får tjata på myndigheter. MEN för mig är det oerhört viktigt att berätta att i det allra flesta fall lever vi ett helt vanligt småbarnsliv. Med utflykter, familjemiddagar, förskola, snoriga näsor, skratt, gråt, stress, glädje och allt annat som kallas livet. Livet går vidare med nya erfarenheter! Och storebror har inte alls hamnat i skymundan, vi har alla en naturlig plats i familjen.
Båda barnen är underbara personligheter och det är kul att se hur lika de är till sättet. Allting tar bara lite längre tid för Malin. Desto roligare när hon lär sig något nytt! Man behöver inte ha så bråttom jämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar