09 november, 2011

En alldeles speciell dotter

En månad innan förlossningen fick jag en känsla av att det var något speciellt med barnet i min mage. Jag var och fikade med två vänner och fick frågan om jag trodde att det skulle bli en pojke eller en flicka. Jag sa att jag trodde att det var en flicka och tyst för mig själv formulerade jag "och jag tror att hon har Downs syndrom".

Men när Malin väl föddes – vid en snabb förlossning, tre veckor för tidigt – misstänkte jag ingenting. Jag och min man bekräftade direkt för varandra att hon var den mest perfekta lilla flicka som någonsin fötts. Men så här i efterhand förstår jag att barnmorskan hade sina aningar direkt. Det var helt enkelt för tyst i förlossningssalen. Malin skrek inte och personalen var dämpad. Jag saknade den där lätta känslan som jag förväntade mig efter en lyckad förlossning.

Redan efter ett par timmar kom en läkare och undersökte Malin. Då förstod jag att det var något speciellt med henne. Tyvärr betedde sig läkaren klumpigt när hon skulle berätta om sina misstankar. Hon började med att fråga om vi inte hade märkt något annorlunda med flickan. "Tycker ni inte att hon verkar lite slö?". Läkaren visste att vi hade en son och trodde att vi kunde jämföra. Men hon hade missat att storebror varit väldigt medtagen efter sin förlossning och direkt lagts i en kuvös med andningshjälp. I jämförelse med honom var lillasyster livlig!

Då sa läkaren rakt ut att hon misstänkte att Malin hade Downs syndrom. Ett blodprov skulle skickas på analys och därefter kunde vi få säkert besked. Men jag visste direkt att det inte var någon tvekan. Det där provet var bara en rutinsak. På något sätt hade jag ju redan anat.

Jag minns att det kändes som om jag föll ner i ett djupt svart hål. Barnet i mina armar kändes plötsligt helt främmande. Jag har aldrig sett min man så ledsen som just då och själv kände jag mig bara tom. Vi förstod inte att vi hade fått världens finaste dotter för det var så mycket Downs syndrom i vägen.

Om jag bara vetat vad jag vet idag skulle jag aldrig blivit så ledsen. Om jag bara vetat vad jag vet idag hade storebror inte behövt uppleva en förtvivlad mamma de första månaderna. Han hade ju fått världens sötaste lillasyster och kunde inte förstå varför jag var så ledsen. Om jag bara vetat vad jag vet idag hade jag känt glädje och tillförsikt inför framtiden. För livet tog verkligen inte slut, det tog bara en annorlunda vändning.

Grattis på 5-årsdagen min älskade Malin!

1 kommentar:

Lisa Olsson sa...

Hej vännen,
Ryser när jag läser detta. Minns hur jobbigt det var, den tunga känslan när Matti ringde och berättade. Hur hjälplös man kände sig i försöken att stötta, man visste ju ingenting om hur det kunde vara. Så härligt att se hur ni vuxit in i ert "nya" liv och vilken glädje er lilla tjej sprider.
Kram Lisa